Därför är jag politiskt aktiv

Ska med detta inlägget förklara varför jag är politiskt aktiv och varför jag ibland fundera om de är värt det.

Men förstå varför man är blev aktiv och var en bakomliggande orsak till jag blev aktiv och vad jag gjorde innan.

3 november 1992 behandlade dåvarande skolstyrelsen (nuvarande utbildningsnämnden) en skrivelse från mina föräldrar att kommunen inte erbjud taltränings hjälp för barn som började skolan. Något de ansåg var fel. Innan hade jag gått en av Sveriges första förskolor (dagis på den tiden) som var inriktad på talsvårigheter.

Min talsvårigheterna och min dyslexi har stor del format mig till den jag är samt ett intresse för olika sporter som jag utövade fram till 2002, då jag istället börja med politik. Efterhållit på med fotboll, short-track, innebandy, handboll, ishockey och segling. Gensam för dessa är jag tacksam att jag haft möjlighet att testa på dessa sporter och samtliga varit talanglös. Via sporten fick man inte bara uppleva matcher utan gemskapen runt om. Bägge mina föräldrar och min bror har agerat sig aktiv runt sporter antingen som kassör, ledare, tränare eller domare. Något som för mig känt mig givet man själv skall göra för bjuda tillbaka för alla vuxna som gjorde de möjligt för mig att vara sportsligt aktiv.

Ännu har jag inte valt att bli hjälpa till inom någon idrottsförening. Där emot följer jag flera lokala föreningar hur de går för dem. Är stolt över har flera av mina kusiner som gör jätte insatt för hålla upp föreningsliv i flera olika sporter.
Ställer mig ibland frågan vad har jag tillfört föreningslivet via min politiska aktivitet. Svaret blir olika till mig själv beroende på mitt humör.

Har sen början i politiken fokusera på två frågor "en meningsfullt fritid för barn och ungdomar" och "en skola för inkludering", sen har med år fler frågor kommit upp som tjänster som personal kan leva på, boende frågan osv.

Men vad menar jag med "meningsfullt fritid för barn och unga" och "en skola för inkludering". Om vi börja med de första så när jag gick på gymnasiet ansåg jag de fanns alldeles för lite att göra efter skolan att göra. Idag är de 14 år sedan jag gick ur gymnasiet och ställt mig frågan var har gjort åt det? Och när slutar man vara ungdom? Räknas 33 år som ungdom? Iallafall inte i riksförbund riktlinje. Har lagt energi på fritidsgård frågan, följa föreningarna blivit aktiv i studieförbundet ABF som just nu jobba för en stor musik satsning i Lysekil. Som jag snart hoppas går i hamn. Lite energi lagt mot Folket hus med.

"En skola för inkludering" handlar mycket av mina egna erfarenheter med dyslexi, talsvårigheter och utsatt för mobbing. Under högstadiet erbjöd skolan mig att ha en bärbar data som hjälp i skolarbetet. Att man som dyslektiker känner sig dom i huvudet i skolan vill man ju inte hela skolan skulle veta. Jag ville som knappt ensam elev på skolan springa runt med bärbar dator och visa för hela skolan hur döm man va. Grammatik nördar kommer kommer nog gå i taket av denna text. La väldig mycket tid på engelskan men klarade aldrig av få godkänt på högstadiet. Fastän skolan gjorde extra insatser mot mig. Föräldrarna skickade mig på två sommarlov i rad i några veckor till England på språkresa. Mamma gjorde så gott hon kunde med hjälpa mig med skolarbete. Ändå lyckades inte jag med godkänt i engelskan på högstadiet men på gymnasiet lyckades jag med minsta marginal. Min svenska började gå framåt när jag på gymnasiet fick hjälp av specialpedagog i Gunilla Dahlqvist som gav mig knep i hur jag skulle tänka när jag skriver och läser. Detta har format mig att jag mig att jag tycker skolan har ett ansvar i se till läxhjälp finns, personal som kan hjälpa elever hittar nycklar i att förstå hur man ska tänka när man skriver, läser eller räkna matte. Även stå för att de viktigt att skolan ha digitala hjälpmedel som alla elever kan använda samtidigt så ingen hängs ut.
1-1 satsningen (en data eller läsplatta till varje elev) när de infördes i grundskolan i Lysekil var inte alla politiker helt för den satsningen från början och där har jag tagit strid.

När nämnden 2013 skulle ta beslut om nedskärningar inom verksamheten inför 2014 var de nära att tjänsten som jobbar med barn och unga talsvårigheter skulle bort. Fanns flera som föreslog den tjänsten skulle bort och tyckte vi politiker skulle acceptera det för att skydda andra verksamheter. Något jag var tydlig med att jag inte klara av att ta bort den tjänsten. Jag vet hur illa man mår när man märker folk inte hör vad man säger och olika effekter som blir av de med utanförskap och mobbing. Inte en ända lärare eller förälder eller invånare hörde av sig under 2013 för argumentera tjänsten skulle kvar. Jag var riktigt besviken på att ingen hörde av sig om det men andra områden hörde folk av sig. Hade inte jag suttit i nämnden och varit gruppledare för S så är jag övertygad att tjänsten hade försvunnit.

Som man kanske märkt i texten så till och från fundera jag på hur mycket av ens politiska åsikter har man fått gehör för eller skulle man på något annat sätt lägga energin på för påverka de frågor. Ännu är politiken den arenan där jag mest kan påverka utvecklingen för de frågor jag brinner för.

Sen finns de andra frågor som man ibland fundera om det är värt det. Att enskilda individer kan bli missnöjda med beslut man ta och utrycker sig på ett olämpligt sätt kan jag ta. Men när media vinklar artiklar på ett felaktigt sätt och utlämnar delar av information för få rubriker och man hängs ut och framstå som en idiot, detta gilla jag ej. Har efter en krönika i en tidningen som konsekvenser hände mig saker efteråt och tvingades mig för 4 år sedan vara i kontakt med polisen och kommunens säkerhetsanordare för diskutera min egen säkerhet.

Är de värt att bli uthängd av media när de utlämnar information till invånarna bara för att kunna vinklar artiklarna negativ.


- Posted using BlogPress from my iPhone