Min dyslexi historia

Del av 1 av 3 dyslexi i skolan.


Mitt politiska intresse formade sig mycket i frustrationen jag kände under tiden i skolan. Att jag har dyslexi har aldrig för mig eller omgivningen varit okänt.

Jag har varit en elev som skolan lade extra energi på. Både jag och min familj lade mycket tid och energi för jag skulle klara av skolan. Fast jag och min omgivning kämpade så klarade jag inte av att få godkänt i engelska på högstadiet.



Sen 2003 är jag skolpolitiker i Lysekil kommun och väljer att publicera olika texter om dyslexi i skolan. Denna text kommer handla om min historia och imorgon tisdag kommer en text publiceras om en person som hjälpte mig på gymnasiet kring hantera dyslexi. Där hon svarar på några frågor jag ställt till henne. Senare under veckan kommer det komma mer text från mig där jag ger mina åsikter om skolan.





Vad hade hänt med mig om inte jag haft stödet från min familj och skolans lärare inte lagt extra energi på mig?



Jag är stolt över mig själv hur jag har kämpat och förbättrat min dyslexi. Jag har mängder av gånger under skoltiden tänkt tanken på att kasta in handduken och skita i skolan totalt. Frustrationen inom mig där jag känt mig som en idiot som inte fattar något. Precis som dyslexi är ärftligt så verkar det vara släktgenerna som gör en extremt envis. Denna envishet gjorde att jag vägrade att misslyckas i skolan både för min egen skull och för omgivningen. Att ge upp är ju ett svek för dem som kämpat ihop med mig.



Jag har valt att avgränsa detta till min tid på högstadiet och gymnasiet.



Under skoltiden har min engelska varit i fokus hela tiden.

Under högstadiet hade jag periodvis extra hjälp i engelska med en lärare en dag i veckan på lunchrasten. Fick ett kassettband där engelska boken var uppläst.

Satt ihop med mamma minst en timme på vardagskvällar samt helger och tragglade engelska glosord och boktexten man hade i läxa. Efter det lyssnade jag på kassettband tio gånger. Jag kunde texten utantill när jag kom till skolan. Men när det kom en ny text var det kört. Mina föräldrarna fixade så jag på två sommarlov fick åka på språkresa till England. Alla dessa insatser gjorde ändå inte att jag klarade få godkänt i engelska på högstadiet. Men med minsta marginal fick jag det på gymnasiet.

Skolan erbjöd fler insatser som jag och min familj tackade nej till. Få en bärbar dator som jag kunde använda. Något jag bara tyckte var pinsamt, bara för att mina klasskamrater och lärare visste att jag hade svårt i skolan behöver ju inte alla elever i skolan behöva veta det. Men springa som ensam elev i korridorerna med bärbar dator och visa att det är något fel på mig. Detta var runt millennieskiftet och vilka hjälpmedel fanns då? Utveckling har sen dess gått framåt.

Ett annat förslag var från skolan att plocka bort andra ämnen, fastän jag klarade av godkänt i alla andra ämnen.



Som sagt övriga skolämnen klarade jag okej. I den meningen jag fick godkänt eller mer. Men jag hade inte klarat det om inte mamma hjälpt mig med alla läxor, med undantag för matten. Jag hade inte förmåga att klara av att läsa de olika läxorna själv utan det fick mamma göra åt mig. Inte förrän för jag började gymnasiet hade jag förmåga att klara skolarbetet nästan helt själv.

Jag minns att när man skulle skriva av saker från tavlan efter vad läraren hade skrivit så fick jag lägga så mycket energi för att få ner orden på papper så jag missade delar av läraren sa. När jag kom hem så var det svårt att förstå mina minnesanteckningar pga otydlig handstil, felstavade ord och missade ord. Vid prov så gick det bra om jag förstod frågorna, men även när jag förstod frågan var det inte alltid jag fick ner all text på pappret som krävdes för att få fram den kunskap jag hade i frågan.



Som dyslektiker kände jag mig bara korkad och skämdes fram tills jag läste en bok på högstadiet om dyslexi och förstod att det finns fördelar också. Sen när jag började på gymnasiet fick jag 40 min varje vecka enskilt med en på skolan som lärde mig olika knep som gjorde att min läs- och skrivförmåga gick framåt kraftigt. Idag ser jag dyslexin som en tillgång men med behov av komplement av olika digitala redskap och att ha personer som kan rätta texter åt mig. Bristerna kan idag kompletteras, men man har ju kvar sina styrkor man fått pga dyslexin.

Film klipp om dyslexi
https://youtu.be/yUr1_QT9F_8


- Posted using BlogPress from my iPhone